Människor är fantastiska och fullkomligt vansinniga.

Det är roligt när man inleder ett sorts förhållande.
Vi pratade och vi hade roligt när vi tillbringande tid tillsammans.
Men det saknades något mellan oss. Vi kände det båda två och det rann ut i sanden.

Vi fortsätter prata, men nu på ett annat sätt. Det är inget konstigt i det.
Det som är vansinningt är att det är en kollega. Tack vare detta så blir det ett annat sätt det ses på. Särskilt när kollegor såg oss med en intimitet i våra rörelser mot varandra. Eller när de frågar med vem skall du gå ut med idag efter att de har frågat; Vad skall du göra ikväll?

Det är heller inget konstigt i det. Det som är konstigt är att jag blir sedd som inte pålitlig av henne för att våra kollegor vet vad som har hänt.

Jag har prata med två kollegor om detta. Jag ser dem som vänner förutom att de är kollegor. En är en gammal vän som jag har känt i tio år, den andra en ny vän som jag lär känna och nu också delar hus med.

Det som är vansinnigt är att min nya vän inte kan hålla saker för sig själv eller tänka på konsekvenserna när man pratar.

För att man skall kunna prata med en vän och kunna, med det, få en väns insikter och kunskap som hjälp eller bara känna att du får ur dig dina känslor och vet att det inte är ett svart hål det försvinner in i och för att senare dyka upp på en annan väg, i ett annat rum, i någon annans känslohav.

Varför försvinner känslan att vara hel när man blir sedd som någon som inte går att lita på tack vare att det man sade till någon, gavs iväg så lätt såsom det är att lyfta handen för att ta upp ett glas med vatten till munnen.

Frågan är nu om man hittar känslan av att vara hel snart.

Det tror jag man gör tråkigt bara att den försvinner för en stund.