Nedan läser ni ett brev från min älskade Alexandra Ryden.
Detta var vad som hände för 5 år sedan och för att jag var en idiot och skulle visa mig tuff eller något annat dumt.
Alex var, är och kommer alltid vara den bästa vän som jag har träffat och hon får mig att gråta av lycka i och med att hon finns.
Vi har alla nära vänner och sedan har vi våra bästa vänner. Alexandra är en av dem.


Tack för att du finns. Och förlåt till alla vad jag lyckades utsätta er för tack vare min idioti.

Patrik
_________________________________________________________________________________________________________________

Brev från Alexandra till Ann-Sofie:

Hittade ett gammalt brev... Fy fan. :(

Hej!

Jag har tänkt maila dig hela storyn men det är många man ska hålla underrättade så du har hamnat på undantag, förlåt! Hade faktiskt (på riktigt!!!) tänkt sätta mig och maila dig idag!

Jag vet inte hur mycket jag ens berättat från början? Hur som helst, han föll, aspackad, ner från trappavsatsen OVANFÖR tunneln i fredags, natten till lördag. Det är cirka 5 meter. Han skulle spexa för Paula och Tomas som gick 2–3 meter efter honom. De hann inte se hur han ramlade, bara att han försvann. De var ju minst lika packade men kände att något var fel, det var inte kul. Paula sprang fram, ner och runt till honom, vände upp honom för att lägga i framåtstupa sidoläge. Frågan är om det var bra efter ett sånt fall, men vad gör man inte än det man tror är ”det rätta” när man är livrädd och chockad? Hur som helst, det blödde från huvudet, näsan och munnen och han gurglade liksom tyst. Tomas ringde efter ambulans och började gå mot Sveavägen och som tur var stod en pikét och lurade runt hörnet på Luntmakargatan så när han kom fram till larmcentralen hade han redan vinkat till sig polisen och fick svaret att hjälp fanns på plats. Ambulansen kom inom 10 minuter. Jag var hemma (pank och panikångest) och hade haft dem på förfest. Jag och Patrik hade ”fylleförtroendesnack” i köket, han skulle tala om för mig att Tomas var en höjdarsnubbe och att jag skulle bli kär i honom, att jag var hans BÄSTA vän osv. Vi hade inte träffats på 3 veckor och jag sa att ”så lång tid ifrån varann får det aldrig mera vara”, ja du fattar. Sen låg jag hemma och väntade på (och förfärade) att det skulle bli efterfest. Inte så kul när man är nykter. Istället fick jag ett samtal från en arg Paula som var sur för att jag inte svart på första signalen. –Det är ALLVARLIGT sa hon. Vi sitter på akuten, Patrik kanske har brutit nacken!
Jag hade ju hellre vaknat till ett fyllegäng som ville dundra in på efterfest än det där samtalet...
Hur som helst, läget var jävligt kritiskt, han var full som en kastrull, medvetslös och hade svåra skallskador. Paula ”skickade hem Tomas” till mig och stannade kvar till tidigt på morgonen. Hon ville inte att sjukhuset skulle ringa hans föräldrar (det betyder liksom att det är allvarligare än man vill inse) men det gjorde de i alla fall och när jag ringde Lillemor (mamman) vid 12 tiden på lördagen, var hon och hela familjen redan halvvägs hit.

När jag senare ringde sjukhuset, kunde de inte säga så mycket (jag är ju varken familj eller flickvän) mer än att han var på väg till hjärnröntgen för andra gången. Läget var allvarligt men lutade åt stabilt. De kunde inte säga HUR skadad han var, bara att hon eventuellt skulle överleva.

Hallå eller!!! Panik? Jovars, även rätt overkligt. På eftermiddagen åkte vi upp till akuten, centralintensiven och träffade där hela familjen Wettergren. Läkaren kom precis och hade ett långt samtal med dem. Efter, fick vi snackat med dem och det visade sig att han ligger i respirator, lätt nersövd för att underlätta trycket på hjärnan. Han har några krossade revben, punkterad lungsäck, jag tror mjälten var en smula skadad, men framför allt svåra hjärnskador. De kan inte säga vad det kommer få för konsekvenser än. De har borrat hål i skallen för att lätta på trycket, hjärnan är så svullen.
Tur i oturen är att, av röntgenplåtarna att döma, är det den delen som är mest ”tacksam” att skada som fått mest stryk. Det kommer krävas lång läketid, och låååång rehabilitering. Hur som helst, det kan komma att sätta sig på till exempel talet, men det är för tidigt att uttala sig om. De kör massa tester på honom, jämför och har stenkoll på varje steg i vilken riktning det än går.

Det jobbigaste var att försöka få tag på Julie. Hon jobbade och var i Peking. Med massa mobilconections med Tyskland, hennes pappa, Patriks mamma och slutligen hotell i Peking försöka förklara vad som hänt... Jobbigt. Som tur var fick Lillemor tag i henne före mig!
Hon kom hem sent på söndagen och har vakat vid hans sida sen dess. Jag FÅR inte hälsa på honom, så länge han är sövd pga infektionsrisk, vilket är VÄLDIGT frustrerande!!!
Får dock dagliga rapporter av Julie om hans tillstånd och vi har mailkontakt med alla hans vänner. Hans mamma är fortfarande kvar och de har grymt stöd av varann.

Som läget är nu skulle de först försöka väcka honom ur koman idag men har ångrat sig. De ska köra lite fler tester och väcka honom först i början på nästa vecka. Han ligger nu på NIVA (neurointensiven). Han har tillråga på allt fått lunginflammation, men det är rätt vanligt när man ligger i narkos fick jag höra. Han tar i alla fall till sig och svarar bra på penicilinet. Alltid nåt!

Nej du, nu har jag skrivit en hel uppsats. På arbetstid! Hehe...
Jag kan vidarebefordra de lägesrapportsmail jag får så håller du dig ajour!


För övrigt hoppas jag att du mår bra och har hälsan! Vad jättesöt du är på det fina vårjagkortet!

Många kramar,
Alex